1985 hade vuxendövsektionen inom HfR (Hörselfrämjandet som Hörselskadades Riksförbund, HRF hette då) årsmöte i Helsingborg. På kvällen sjöng en teckenkör visor av Evert Taube. Skrivtolken talade om vad kören skulle sjunga.

Kören sjöng på svenska, använde alltså munnen, och tecknade till. Taubes texter är välkända och upplevelsen av kombinationen munrörelser, kroppsspråk och tecken blev stark för många. ”Jag tyckte att jag hörde vad de sjöng!”

Det gjordes ett upprop för att se hur många som var intresserade av att försöka lära sig tecken som komplement till talet. Listan blev full – trettiotvå namn.

Monica Wolf (SSVH, Statens skola för vuxna) tog listan, skaffade fram pengar och lärare, två teckenspråkstolkar som lovat ställa upp, och på hösten samma år startade första kursen.

Det var mycket diskussioner om vad det skulle heta. Inte teckenspråk, TS, som 1981, efter många års kamp från barndomsdöva, äntligen blivit godkänt som officiellt språk. Namnet blev Tecken som stöd för tal förkortat till TSS.

Det tog tre år att få ihop pengar till sex kursveckor. Efter de första tre veckorna sa lärarna stopp – de klarade inte av att fortsätta, det fanns så mycket frågor som de inte kunde svara på. ”Ni vill ha tecken till ert svenska språk och det finns inte!”

Eleverna, i åldern 35-70 år, ville fortsätta. De tyckte att det här var rätt för dem och lärde sig snabbt. Flera hade försökt sig på TS men gett upp. Två nya TS-tolkar tog över efter de första tre veckorna. De hade tyvärr inte samma förståelse, ville slira in på TS. De förstod inte att vuxendöva ville prata som förut, som de alltid gjort!

Tre personer i gruppen började ta över lärarrollen med stöd från en TS-tolk. Material togs fram av eleverna själva. Allmänna arvsfonden gick in med pengar till ny kursomgång osv, osv.

Vuxendöva är hörande utan hörsel! De lever i den hörande världen, har hela sitt sociala liv, familj, vänner, arbetskamrater etc i den hörande världen!

TSS är godkänt i Sverige idag, även som tolkmetod. Många vuxendöva klarar i dag av att teckna och att använda TSS-tolk. Samma utveckling ses i de övriga nordiska länderna.

Lena Perstrand, fritt efter Lillian Ström, vid en helgkurs på Sunderbyns folkhögskola i Norrbotten våren 1996.

Projekt Tecken Som Stöd 1989 – 1991

Resultatet av den första sexveckorsutbildningen blev att HfR (nuvarande HRF), SSVH samt hörselvården i Västernorrlands län lyckades få medel från allmänna arvsfonden till ett tvåårigt projekt i Tecken som stöd. Syftet med projektet var:

•    att få ytterligare kunskap om ”Tecken som stöd” som kommunikationssätt för vuxendöva och deras anhöriga
•    att genom samverkan mellan HfR, SSVH och landstingets hörselvård utveckla undervisningsmodeller för vuxendöva och deras anhöriga.

Projektet pågick under läsåren 1989 – 1991 med sammanlagt 60 deltagare varav 18 st var hörande anhöriga. För dessa omfattade kursen totalt fyra veckor fördelat på fyra olika kurstillfällen medan de vuxendöva hade sju till åtta veckor utspridda på fem kurstillfällen. Efter varje kursperiod utvärderades undervisningen och deltagarna var hela tiden med och styrde dess innehåll och uppläggning.

Resultat av projektet

Enligt projektledaren Monica Wolfs slutrapport i december 1991 gav projektet många viktiga erfarenheter och resultat. Detta berodde på det lagarbete som rått under hela projekttiden och projektdeltagarnas engagemang och vilja att påverka genom diskussioner och utvärderingar. Här följer ett axplock ur den sammanfattande lista på erfarenheter som inhämtades, t ex att

•    man ytterligare fått bekräftat att tecken i kombination med tal kan vara ett utmärkt kommunikationssätt för vuxendöva.
•    TSS-insatser med återkommande intensivveckor (distansundervisning) fungerar utmärkt för vuxendöva
•    anhöriga måste erbjudas mer än fyra kursveckor
•    utbildningen även kan passa personer över 65 år
•    lärarna arbetat fram en fungerande metodik
•    det varit viktigt för kursdeltagarna att under hemmaperioden ha tillgång till videoband som omfattat det man jobbat med under resp period vid skolan
•    behovet av TSS-kurser ökar i Sverige
•    man måste vara öppen för att även vuxna hörselskadade vill välja TSS-kurser

Källa: Monica Wolf: Tecken Som Stöd 1989-1991 : Projektrapport. Härnösand, SSVH, 1991

Utredning av utbildningsbehov i TSS

1992 gjorde Annika Dahlman och Lillian Ström en utredning om behovet av utbildning i TSS. Huvudsyftet var att få ett underlag för att påvisa vuxendövas behov av TSS-kurser, för att med detta underlag kunna utöva påtryckning på de landsting som inte tog ansvar för denna form av rehabilitering.

Som bas för undersökningen använde man TSS-projektet i Härnösand, vars vuxendöva deltagare blev utredningens undersökningsgrupp. Antalet uppgick till 36 och samtliga hade fullgjort minst fem kursveckor i TSS-projektet. Eftersom deltagarna var utspridda över hela landet – från Gällivare i Norr till Kristianstad i söder gjordes en enkätundersökning och gensvaret var överväldigande. Av 36 utsända enkäter svarade 32, dvs. 89 %.

Enkätsvaren bekräftade klart undersökningens teori, nämligen att:

•    människor, som berövas sin hörsel i vuxen ålder, behöver ett visuellt kommunikationsstöd. TSS har visat sig fungera mycket bra för dem som fått chansen att lära sig det. Handikappets effekter minskas avsevärt, när de vuxendöva får tillbaka möjligheten att kommunicera med andra.
•    7-8 kursveckor inte är tillräckligt för att få en fungerande kommunikation. Troligen behövs det i genomsnitt ca 11 – 12 kursveckor.
•    deltagarna inom projektet själva varit cirkelledare eller lärare för kurser i TSS på hemmaplan. De bör erbjudas ytterligare utbildning för att bli bättre lärare.

Källa: Dahlman, Annika ; Ström, Lillian: Utredning av utbildningsbehov i TSS. Uppsala Universitet, Ped. Inst, 1992.

TSS idag och i framtiden

”TSS behövs och har kommit för att stanna!”

Med den meningen inleds sista avsnittet; ”Inför framtiden” i Dahlman/Ströms rapport. De senaste årens utveckling visar på ett övertygande sätt hur sant detta påstående var 1992.

Idag pågår studiecirklar på många orter ute i landet, introduktions- och kortkurser arrangeras av olika distrikts- och lokalföreningar, de flesta folkhögskolor med anpassningskurser för vuxendöva har TSS som kommunikationsträning och VIS arrangerar varje sommar en veckokurs på en folkhögskola i landet. I år – 2009 – var det femtonde året som kursen ägde rum. Alltfler anhöriga inser TSS möjligheter till verklig kommunikation och visar detta genom att delta i möjliga kurser.

Kommunikation är och kommer alltid att vara en av kärnfrågorna för VIS som organisation.

SDRs (Sveriges Dövas Riksförbund) hemsida finns mycket material att hämta. Här hittar du bland andra en broschyr om skillnaden mellan TSS (tecken som stöd) och teckenspråket.

Läs mer här: www.sdrf.se