Det dröjde länge innan något konkret och positivt började hända när det gällde vuxendöva i Sverige. Man visste förstås att vi fanns – vuxendöva har funnits så länge det funnits människor på jorden – men man visste inte hur många vi var och inte heller vad man skulle göra med oss.

ciHörselvårdens tredje fråga
Barndomsdöva och partiellt hörselskadade kunde man gå till mötes på olika sätt. De barndomsdövas teckenspråk fick sitt officiella erkännande genom ett riksdagsbeslut 1981 och för de partiellt hörselskadade fanns då ett växande sortiment av tekniska hjälpmedel. Men hur skulle man hjälpa människor som förlorat det mesta av sin hörsel i vuxen ålder – döva människor som vuxit upp som hörande och aldrig haft någon anledning att lära sig teckenspråk och som bara hade en begränsad nytta av de tekniska hjälpmedel som fanns för hörselskadade?

Man visste inte och de vuxendöva började uppfattas som ”hörselvårdens tredje fråga”, en fråga som länge hade väntat på ett svar.

Egentligen hände inget alls förrän våren 1977. Då skrev rektor Arne Fransson vid hörselkliniken på Kornhamnstorg i Stockholm ett brev till Socialdepartementet och sa att något måste göras. Med pengar, som ställdes till förfogande av Allmänna arvsfonden, kunde en försöksverksamhet, det så kallade Vuxendövprojektet, inledas på hösten samma år med Fransson som projektledare.

tssTecken som stöd
De år som följde kan beskrivas som en islossning. Även vuxendöva fick rätt till texttelefoner och på Skolöverstyrelsen började man planera för en utbildning av särskilda tolkar för de vuxendövas behov. Frågan om de vuxendövas organisationstillhörighet tycktes ha fått sin lösning när de vuxendöva 1980 kunde hälsas välkomna som egen sektion inom Hörselfrämjandets Riksförbund (som HRF hette då) och frågan om de vuxendövas kommunikation fick också sitt svar sedan ett växande flertal vuxendöva insett, att det som passade dem själva och deras närstående bäst var det som i dag allmänt kallas TSS, tecken som stöd. De kunde då fortsätta att prata som de alltid gjort men använda tecken från teckenspråket som stöd för avläsningen.

När HRF vid sin kongress 1992 fattade beslut om att lägga ned sektionen varnade sektionens ordförande, Birgitta Magnusson, för följderna. Tre år senare tog vuxendöva, vid ett möte i Skåne sommaren 1995, saken i egna händer genom att bilda en egen organisation, Riksförbundet Vuxendöva i Sverige (VIS).

Ett aktivt förbund
Riksförbundets arbete har varit framgångsrikt – inte minst när det gäller att lära vuxendöva att kommunicera med varandra. De årligen återkommande ”TSS-veckorna” med förbundets egna lärare i katedern har varit och är fortfarande mycket populära.  Kontakten med medlemmarna och intresserade utanför förbundet hålls bland annat genom VIStidningen, som utkommer med fyra nummer per år. Ambitionerna har från början varit höga och omfattar i dag nästan alla områden, som kan vara av intresse för vuxendöva och deras närstående. VIS deltar aktivt och pådrivande i det nordiska vuxendövsamarbetet.

Anslagsbeviljande myndigheter har visat sin uppskattning. Riksförbundet VIS är sedan 2003 fullt erkänt som statsbidragsberättigad handikapporganisation med särskilt ansvar för människor, som förlorat sin hörsel i vuxen ålder.

Bo Andersson