Vännen Erik Persson har stilla insomnat den 23 april, vid en ålder av 99 år.
Erik Persson utgjorde, liksom Gustaf Söderlund, Vera Holgersson och Johan Söderhjelm basen för den vuxendöva gruppen i Uppsala län.
Erik har varit kassör och styrelseledamot i både HRF vuxendövas förening och Uppsala lokalförening och medlem i VIS i Uppland.
Vi kommer för alltid att minnas denna godhjärtade och rakryggade gentleman. När Erik varit borta i åtta dagar orkade inte hans kära livskamrat Aina längre utan somnade stilla in hon också, 96 år gammal.

När Erik fyllde 90 år så fick han en tom anteckningsbok av ett barnbarn med uppmaning att fylla den med händelser ur sitt liv. Vi vuxendöva hade träffar där vi tränade TSS, tecken som stöd, och Erik använde vid ett tillfälle sin anteckningsbok för dagens TSSövning. Eriks liv i den blev tema för nästan en termin!
Vi fick genom Erik, med TSS, uppleva hur det var att vara ung på 20-talet, hur han var dräng hos en släkting, hur han fastnade med hästen, hur han träffade Aina, sin blivande fru, hur de åkte motorcykel, hur han under kriget tog sig med båt till Gotland över ett minerat hav och hur de hade det i sitt hus i Fålhagen.
Erik berättade om sin tid som charkuterist i Saluhallen, hur han därefter arbetade på Ica i Storvreta och hur han senare, på grund av sina hörselproblem, fick byta arbetsuppgift från den sociala delen till ett lager. Trots denna ofrivilliga degradering kan jag inte minnas att Erik var bitter, fast han hade starka skäl till det.
Eriks persontecken var handelsmannen som stöder tummarna mot disken och frågar ”Vad får det lov att vara?”.
Erik var bäste tänkbare TSSlärare, långt före TSSlärarnas tid. Han hade sina gamla anteckningar prydligt bevarade och gjorde mycket tydliga, lättavlästa tecken. Han var som ett levande lexikon!

Aina och Erik deltog i alla typer av aktiviteter bland Uppsalas hörselskadade under senare år. Tillsammans kanske mest i seniorverksamheten. De ordnade luncher och tog hand om andra hörselskadade.
Min vuxendöva mamma flyttade till Uppsala sent i livet, hon brukade berätta om det fantastiska paret som tog sig an henne.
Vi vuxendöva led med Aina och Erik när det analoga telesystemet byttes mot digitalt och Eriks gamla trotjänare, texttelefonen, inte fungerade utan ersattes av en dator som var mycket krångligare och inte hade varseblivning. Erik blev nästan kontaktlös med omvärlden. Den i vår grupp som haft lättast att kommunicera med Erik och Aina under de sista åren har varit Vera Holgersson och hennes Torsten.
Erik och Aina har inte bara varit våra vänner, de har också bidragit till att utveckla de vuxendövas möjligheter.

Erik och Ainas begravning ägde rum den vackraste tänkbara vårdag i kretsen av familj och vänner. Ett vackrare sätt att lämna det här livet har man svårt att tänka sig. En av prästerna som deltog, berättade att Erik hade berättat en historia för honom. Familjen Person var på resa och hade hyrt cyklar. Aina och Erik skulle cykla på en tandemcykel. De förberedde sig för att kliva på och Erik startar försiktigt cykelturen. Men efter en stund tyckte han att Aina trampade dåligt så han vände sig om för att se vad som var fel, då ser han Aina stående vid vägkanten långt bort… Prästen avslutade det här med att säga att den här gången såg Aina till att hon inte missade Erik utan hann med honom. Två oskiljbara makar, gifta i 72 år.
Alla närvarande var överens om att de fick ett fint slut. En sångerska tecknade en psalm för Erik under minnesstunden. Erik hade lärt henne tecknen och sagt att det kändes som om han hörde när hon sjöng!
Ytterligare två av våra medlemmar har gått ur tiden men minnet av Erik och Aina kommer att leva länge. Bättre förebilder än detta par kan man inte ha.
Vi som deltog vid begravningen fick lära känna dem ytterligare genom sönerna Ingvar och Lars-Åke med familjer.
En sista kram till Erik och Aina från oss vuxendöva!

Text: Anita Wallin